Idag var egentligen en sådan där underbar dag då solen skiner och inga större måsten var planerade. Men jag lyckas ju alltid att sysselsätta mig själv så att jag blir stressad till slut. Fick plötsligt för mig att jag skulle börja måla här hemma. Väggen vid ingången. Problemet är bara att måla den väggen betyder att hela väggen måste målas upp till andra våningen och över och under trappan. Vissa delar nås bara om man sätter rollern på ett långt. Sagt och gjort, vit färg inhandlades, trappan täcktes med skyddsplast och jag satte igång (tidsoptimist som jag är hade jag tänkt att det skulle ta en och en halv timme..). Redan efter en liten stund svor jag över mig själv, varför står jag här och målar när solen skiner ute och man kan påta lite i trädgården eller slappa på loungen.. och envis som jag är så skulle jobbet slutföras. Det var en stressad mamma, vitprickig över hela kroppen (tom färgklet i håret) som slängde sig i bilen vid tre för att hämta Kaya. Och ännu mer stressad blev jag när jag skulle hoppa i duschen och upptäcker att vi ska vara på sjukhuset för röntgen vid halv fyra istället för fyra. Så fick slänga mig i bilen en gång till (fortfarande nerkletad med färg) för att hinna i tid (nej, bjuder inte på en dagens bild, det hann jag inte med...). Resutatet av röntgen, Kayas finger är brutet så hon får bära sin skena och sitt förband i tre veckor till. Ja då kan vi ju glömma att åka och bada den närmaste tiden. Men kan ju ta tillvara på den tiden och fortsätta att måla här hemma...
