casaneuhaus

Dagarna i Skåne började verkligen inte som vi tänkt....en (hästägares) absoluta mardröm har vi varit med om.... När jag i godan ro packade och fixade med huset inför vintern så får jag vetskapen om att min syster har trillat av sitt arabsto och hästen är försvunnen sedan två timmar. Vi sätter oss i bilen och har nog sällan kört så snabbt genom södra Sverige (för bitvis 130 är nog allt annat än tillåtet..). Ville komma fram innan det blev mörkt för hästen var fortfarande försvunnen. Men en häst kan väl inte försvinna!! Men gud vad vi har letat, i diken, vattendrag, snåriga skogar och i diken längs vägen. Var ute till halv ett på natten med ficklampa och vi bara tittade på varandra och sa, detta kan inte hända. Spåren slutade 500 meter innan stallet och hästen var spårlöst borta. Tanken på att hon måste vara svårt skadad eller sitta fast är nog det värsta som kan hända en hästägare. Vi fick tillslut gå och lägga oss med vetskapen att hon var försvunnen.. och efter några få timmars sömn fortsatte vi (och det var många som hjälpte till)  sökandet. Otroligt hur många människor som engagerade sig och hjälpte och idag vid elvatiden så blev det kalabalik när två brandbilar kör upp framför gården och vetskapen och glädjen över att hästen hittats blandades med fasa för att se i vilket tillstånd hon var i. Tjugofyra timmar har hon suttit fast i ett dike bara femhundra meter ifrån gården. Jag gick med ficklampa bara hundra meter därifrån i går kväll... utmattad, uttorkad och stel i alla leder och muskler men tämligen oskadd. Vilken lättnad att se hur hästen kommer upp ur diket och vilken tacksamhet till alla som hjälp till. Ja de senaste tjugofyra timmarna kommer jag nog aldrig i mitt liv att glömma. 

Artikel i Ystad Allehanda